Han ärvde en stad av lera och efterlämnade en stad i marmor. Som Roms förste kejsare
förvandlade Augustus (63 f.Kr.-14 e.Kr.) den kaotiska romerska republiken till det största
imperium världen någonsin sett.
Augustus, eller Gajus Julius Caesar Octavianus som han egentligen hette, var grabben från landet som adopterades av sin släkting Julius Caesar och blev Roms förste kejsare.
Tiden då Augustus levde präglades av intriger, sex, våld, skandaler och ärelystnad.
Anthony Everitt berättar om några av historiens mest kända namn - Caesar, Brutus, Antonius och Kleopatra - och gjort dem till varelser av kött och blod.
Augustus född som Gaius Octavius Thurinus 23 September 63 f. Kr. i Rom, död 19 augusti 14 e.Kr. i Nola, Italien, efter adoption och fram till 27 f.Kr. känd under namnet Gaius Julius Caesar Octavianus (latin: GAIVS•IVLIVS•CAESAR•OCTAVIANVS), var den förste kejsaren av Romerska imperiet, och regerade från 27 f.Kr. till sin död 14 e.Kr. Hans regering inledde Principatet.

Den unge Octavianus blev adopterad av sin släkting Julius Caesar, och efterträdde därför denne, efter mordet 44 f.Kr. Året därefter grundade han tillsammans med Markus Antonius och Markus Aemilius Lepidus en militärdiktatur, känd som andra triumviratet. I egenskap av triumvir regerade Octavianus Rom och större delen av dess europeiska besättningar som autokrat, och tog den konsulära makten efter att konsulerna Hirtius och Pansa dött, och han själv återvaldes. Triumviratet krossades av inre strider mellan dessa tre regenter; Lepidus tvingades i landsflykt och Antonius begick självmord efter nederlaget mot Octavianus i slaget vid Actium 31 f. Kr.

Efter att andra triumviratet upplösts återupprättade Octavianus de yttre fasaderna av Romerska republiken, med den verkställande makten hos den romerska senaten, men i själva verket behöll han sin autokratiska makt. Det tog flera år att utarbeta ramverken för hur en republik skulle styras av en enda härskare, och resultatet blev Romerska imperiet. Till skillnad från diktatorskapet som Caesar och Sulla haft, var kejsarskapet aldrig en befattning; han avböjde att bli diktator när den romerska befolkningen "uppmanade honom att ta plats som diktator".[1] Augustus hade en mängd lagstadgade maktbefogenheter som hade givits honom livet ut av senaten, däribland tribunmakten, konsulbefogenheten, och censuren utan att i formellt hänseende vara vald till dessa ämbeten. Källorna till hans makt var en ekonomisk framgång och de tillgångar som han tagit i krig, upprättandet av beskyddsverksamhet och av patronage runt imperiet, lojalitet från åtskilliga militärer och krigsveteraner, auktoriteten som senaten givit honom i form av flera hedersbetygelser[2], och folkets respekt. Augustus kontroll över större delen av Roms legioner utgjorde ett väpnat hot som kunde användas mot senaten och gav honom möjlighet att blanda sig i senatens beslut. Genom hans förmåga att slå ner opposition i senaten med vapenmakt, blev senaten följsam mot hans upptornande ledarposition.

Augustus regering påbörjade en era av relativ fred, känd som Pax Romana. Bortsett från fortsatta frontkrig, och ett års inbördeskrig om successionen till kejsardömet, var det fred runt Medelhavet i mer än två århundraden. Augustus utvidgade Romerska imperiets territorium, säkrade imperiets gränser mot klientstater, och slöt fred med Parthien med hjälp av diplomati. Han reformerade det romerska skattesystemet, utvecklade vägnät med ett officiellt kurirsystem, upprättade en stående armé (och en liten flotta), bildade praetoriangardet, och skapade en offentlig polis och styrkor i Rom. Staden återuppbyggdes till stora delar under Augustus; han skrev en förteckning över vad han uppnått, känd som Res Gestae Divi augusti, vilken finns bevarad. Vid hans död förklarades han vara en gud av senaten, som skulle dyrkas av romarna. Hans namn Augustus och Caesar upptogs av alla som efterträdde honom, och månaden Sextilis bytte officiellt namn till augusti till hans ära. Han efterträddes av sin styvson Tiberius.

I Bibelns Nya Testamente beskrivs hur Augustus utfärdar en order om hur hela världen (det vill säga hela romerska riket) skall skattskrivas, se Lukasevangeliet 2:1. Inga andra källor nämner någon världsomspännande folkräkning som skulle omfatta hela romerska rikets folk; de som Augustus begärde gällde enbart romerska medborgare;[4] och gjordes i avgränsade områden som Egypten och Syrien.